Josefine Öström

Kan spendera hur lång tid som helst på tankar om mening, på hur folk rycker åt sig och jagar, men aldrig finner. Kan drunkna och förundras över hur man orkar, hur orkar man? Alla är så busy med att hitta rätt, hitta sina prinsar, att man ibland glömmer bort de miljoner som faktiskt döljer sig bakom en eller annan fasad. Och för att inte tala om alla dessa sekund ansikten man möter varje dag. Har lätt för misstänksamhet eller möter jag den minsta lilla syn av någon ögonfärg jag aldrig tidare sett, eller en doft jag aldrig känt, bli jag genast personen som tar steget tillbaka istället för att chansa på att fånga rätt droppe i ett stort och gigantiskt hav. Endast en gnutta av fel nyans skulle kunna få mig att att rysa, klättra ner på jorden och dra isär alla pusselbitarna ännu längre ifran varandra. Det ska kännas rätt på alla plan och när ögonvitorna skaver mot något opassande, då kan man lika gärna sluta hoppas. Eller ännu bättre, aldrig sikta så högt från första stund, för man vet hur ont det gör nar man landar.

Du eller jag, Vi är ibland som en öppen bok. Som alla läser med spänning bara för att hitta rätt, fastna i det perfekta, kopiera och klistra in, i sitt eget liv. Eller för att se alla brister och känna `Jag har det nog ganska bra ändå, hon är nog inte den prinsessa hon utger sig för att vara. Visst är hon vacker, men hon saknar säkert något hon också, så måste det vara, så är det alltid, gräset lyser grönare på andra sidan, alltså.`Så skyller vi våra brister på alla andra, för att själva kunna överleva

Är det bra att vara en öppen bok? Ska alla sidor få läsas eller ska man krypa in i sitt skal, räkna till ett visst nummer och sedan öppna sig lite i taget? Det finns alltid ett favorit kapitel, och man kan nästan känna hur någon öppnar boken. Läser varje rad med ödmjuka ögon. Och åter igen, möts man av rätt ögon har man inga murar att springa in i, ett rep som går av på mitten när man är halvvägs någonstans.

Det kan även kännas som att man är en dörr. Inte alls lika träig och dum, men en öppen dörr, klädd i en drömmande skrud och det riktigt lyser runt omkring den. Stjärnorna klistrar sig över huvudet för att förgylla den mörka träramen, och det finns en person som tar ner månen och placerar den perfekt, för bara ens egen skull.

Den har personen vill så gärna gå genom dörren, men han fårblindas av hennes charm och försvinner på villovägar. Han har smakat på henne och han har älskat varje del på hennes kropp. Från den minsta tå, till den längsta hårlock, från insida till utsida, från himelsk dröm till verklighet. Men (det finns alltid ett men) han kan inte gå in, kan inte passera. Han vet mycket väl att hon är en prinsessa, för snart kan han inte se längre, av hennes bländande skönhet. Han är inte säker på om han har landat i rätt tid, om hans riddarutrustning fortfarande skimrar, om det är han som är prinsen? Är det han som är mannen, är det han som skulle göra hela världen vacker, i hennes ögon? Är han rätt person att stjäla hennes hjärta?

Vad händer om hennes malande skrud är skapad av vattenfärg, suddas ut och bleknar bort? Vad händer om hennes hjärta är gjort av glas, och med ett minsta felsteg, skulle han krossa det? En värld fylld med glas, krossat glas.

Så för att vara på den säkra sidan, så vänder jag nu klacken, suckar en lätt prinsess suck, stänger mina dörrar, bygger murar runt mitt hjärta, och binder fast min själ. Jag tror det blir bäst så. Jag nästan vet. Alla prinsar där ute är minst lika omtaliga som vi. Vi som kallar oss för prinsessor, alltså.

Efter ett tag kanske. När snö blir till blommor, när himlens stjärnor kastar pilar om förändring, när denna evighetsnatt blir till dag, då kanske jag klipper av mina rep, river mina murar och sakta öppnar mina dörrar. Om ödet känner sig redo, och mitt hjärta brinner med lågor som bränns, det är den tiden vi letar efter, och känslorna vi söker. Finns det då en prins som väljer rätt dörr, i rätt tid och när hans honungssöta minnen jagat ifatt honom i hans drömmar, det är då ni kan applådera och sjunga hurra när min prins stiger över tröskeln, för att viska ömt i mitt öra;
`Nu målar vi världen underbar`.