Josefine Öström

Hittade en läsvärd grej på min gamla dator, så för er som orkar. ha en trevlig läs stund..
och det är inte jag som har skrivit det..
filmis och sömn nu. pussokram


-


Bryggan är täckt av snö och sträcker sig längs sjöns glittrande vatten. Himlen är svart som sot. Månen är det enda som lyser högt i skyn. Ikväll är inte ens stjärnorna vid liv.

Hon sitter på bryggans slut, tätt ihop med benen. Värmen stiger ur det blöta håret. Tiden har stannat här, som ett tåg vid en perrong. Men den här gången känns det mer som en slutstation. Och precis som träden brukade passera utanför, passerade hennes liv inuti. Allting skedde som en reflex över allting som hänt, ett kort ögonblick av minnen. Det sved till i bröstet, hjärtat hade ännu inte läkt och det kändes ända upp till halsen, den bittra smaken av sorg, ensamhet och förtvivlan. Den oändliga känslan av saknad. Saknad efter det som var, saknad efter det som inte är, saknad efter någons svala hud. Alla dessa känslor tär på hennes inre, och hon är ensamheten med det stora e:t.

Det här ögonblicket är som ett färgfotografi, glansigt inuti. Och bakom kamerans lins når känslorna aldrig fram. All denna passion, all denna glöd försvinner i synens harmoni. Det yttre, allas gener och anlag, är bara ett skal som speglas på hur föräldrarna ser ut. Alla dessa tankar tär på hennes sammanhållning, hennes perfekta leende som bluffar alla. Om man ska vara hård, men ärlig, så är det alltid den som ler mest, som har mest att dölja. Och om inte, så vet hon inte varför hon ler.

Hennes konturer speglas i vattnet. Hon försöker betrakta sitt ansikte som bara är ett svart moln. Hon lägger huvudet på sned och griper tag om benen. Hon pressar samman huvudet i knät och håller andan. Hon ägnar en tanke åt hennes framtid, hennes dröm. Men de krossas som porslin mot asfalt.

Hon reser upp huvudet, tittar upp mot månen. Det är halvmåne ikväll. Hon drar åt halsduken så hårt att det nästan gör ont, knäpper jackan så långt upp det går och gnider händerna mot varandra. Hon slänger en blick på skorna, så snabbt att hon knappt minns vilka de var.

Hon tyckte sig höra något, eller någon. Bryggan började gunga. Det var tunga steg i mörkret. Hjärtat pressades samma, som om bröstkorgen hade krympt. Stilla som när snön faller, hon sluter ögonlocken. Och så naiv en människa bara kan bli, blev hon. Allt som hon sett på TV, om flickor som blir våldtagna, ihjälslagna, allt det började dyka upp i form av rädsla. Hon kunde nästan se det framför sig, hennes gravsten; "Beloved daughter - 2005" Hon ville alltid att det skulle stå i engelska, ett internationellt språk.

Stegen kommer allt närmre och blir allt klarare. De släpas mot bryggans snötäckta träplankor. Hon ryser. De fortsätter att komma närmre. Hon trycker ihop benen och håller stämbanden för ett desperat rop efter någon som aldrig skulle höra. Nu är stegen så nära att hon nästan kan känna andedräkten från någon annan än sig själv.

Hon försöker komma ihåg vad det sista hon sa till sin mamma var, och vem hon senast blev sedd med. Men allting i hennes huvud är bara rädsla och skräck som hon kväver inombords, som allting annat hon stött på.

En skugga sätter sig bredvid henne och snuddar vid hennes lår. Hon blundar så hårt att det nästan gör ont. Hon vågar inte titta. Hon hör andetagen, från vem du nu än är, blåsa förbi. Den är andfådd och sprucken. Hon slår upp ögonen och kisar mot vattnet. Allt hon ser är en skugga. Benen dinglar över ytan, nästan så de nuddar vid vattnet. Hon känner hur pulsen fortsätter att slå, och nu även ännu mer. Om hon anstränger sig riktigt noga, kan hon höra hur hjärtat bultar i bröstet.

Tiden gick så långsamt, så som aldrig förr. Minuter kändes som timmar och timmar som evighet. Och hon bara satt där utan att fråga sig själv varför hon sitter kvar. Hon vet fortfarande inte vem som sitter intill hennes lår, vem som tittar ut mot sjön, vem som stirrar upp mot himlen. Och hon vågar inte fråga, hon vågar inte få ett svar.

Skuggan intill tar upp något ur fickan och slänger det i vattnet, det bildas små ringar. Hon biter sig i läppen, så hårt att det nästan börjar blöda.


Vägen till hamnen känns så oändligt lång ikväll. Han har gått här flera gånger förr, precis samma väg, på precis samma spår. Men aldrig har vägen varit så lång som den är ikväll. Aldrig har han varit så ivrig på att få komma fram.

Gatorna är tomma på människor och fyllda av snö. Husen längs vägen lyser, träden är fyllda av nakna grenar. Han tittar ner mot marken och lägger märke till alla brunnar. Han försöker räkna dem, men tappar räkningen redan efter tre. Alla tankar i huvudet fyller hans tänkande, och varje gång han försöker fokusera sig på någonting annat, för att lura sig själv att allting är bra, kommer han tillbaka dit han en gång började och allting börjar om på noll. Det är vid ett sådant ögonblick som han vill sjunka ner genom jorden och bara försvinna. Men han vet att han aldrig kan undgå sina tankar och känslor, var han än är, som tär på honom och hans själ.

Han släpar fötterna som om de väger mer än någonsin, fast det är samma fötter som alltid. Vita, snötäckta Converse. Det är kallt om fötterna, men känslorna inuti dominerar känseln i övriga kroppen. Han fortsätter att kämpa upp för backen med en flåsande andedräkt. Händerna har han i fickan där han håller i en ring och gnuggar den mot handflatan. En förlovningsring med ett löfte; Älska i nöd och lust.

De tunga stegen bär honom ner mot hamnen. Han slänger en blick mot bryggan, där sitter det någon. Han överväger konsekvenserna om att slå sig ner på en bänk, och att sätta sig längs bryggan, där någon annan redan sitter. Han ställer sig under en lyktstolpe och tar fram ringen. Han betraktar den som om det skulle vara för sista gången. Han vrider och vänder på den, precis som han alltid gör med allting inuti sitt huvud. Han stoppar ner den i fickan igen, tittar mot bryggan och går med slitna steg bort dit.

Han känner hur hjärtat slår och pulsen stiger. Han vet att han fortfarande har tid att ångra sig, vända om och gå tillbaka. Men han fick som någon slags kick av att göra någonting han annars inte hade gjort om han var vid sitt normala tillstånd. Just nu känns allting som ett enda stort svek, som en enda stor lögn. Allting som någonsin betytt någonting fyller bröstet med sten. Allting väger tre gånger så mycket som det vägde förut. Han går igenom allting i huvudet ännu en gång, bara för att vara säker. Han biter sig själv i läppen för att se om det finns någon känsel kvar. Det börjar nästan blöda. Den söta smaken av ett sår fyller hans mun, och han slickar sig runt läpparna.

När han kommer lite närmre lägger han märke till hur personen på bryggan greppar tag om benen och kurar ihop sig. Han förstår fortfarande inte att han har kommit så långt. Han överraskar sig själv genom att slå sig ner på bryggans kant. Han snuddar vid skuggans lår. Han tittar inte åt något håll, han fäster blicken långt ut i sjön där månen speglas på ytan.

Ringen är varmare än honom, mycket varmare än hans känslor inuti. Han känner sig förkrossad, förtvivlad och ensam. Men inte helt ensam. Det var någon som satt bredvid, någon som han inte ens visste namnet på. Han tar ut ringen ur fickan, och utan att tänka sig för slänger han ut den så långt han kan och följer den med blicken. Den far ner i vattnet och bildar små ringar på vattenytan. När han väl insåg vad han precis hade gjort, förstod han att det var slut. Nu finns det ingen återvändo. Nu finns det ingen förlåtelse och en omstart. Gjort är gjort och det var inte han som valde ödet, ödet valde honom, och han sitter på en snötäckt brygga bredvid någon som han inte ens känt doften av.