jag vill inte träffa verkligheten
man får sällan en andra chans, jag vill kunna få den av dig. jag begär inget annat.
för du har fastnat hos mig som ingen annan någonsin har.
dom bästa o jag - jag är onykter o lejd - jag leker utvecklingsstörd. förlåt
jag vet inte hur många gånger jag suttit ensam på min hårda sängkant, tittat ut genom fönstret och räknat alla regndroppar som träffar marken. har någon nånsin tänk på att det kanske gör ont att träffa marken sådär fort? dom kanske har drömmar precis som oss. dom kanske vill bli en olycklig tonårs poet som skriver om olyckliga människor som tappar andetagen någonstans mellan livet och döden. jag går balansgång längs motorvägen, det spelar ingen roll om jag hamnar framför en bil. det spelar ingen roll om jag halkar lite på kanten, för du tar emot mig när jag faller. visst gör du det? små barn hoppar hage, kastar sten och gråter när den sista godisbiten lämnat påsen. men jag visste inte hur det är att kasta den där stenen förnära inpå hjärtat, jag skyller på allt när jag var liten. jag skyller på all ångest att inte våga falla med de där regndropparna, jag vill inte träffa marken. jag vill inte träffa verkligheten. du är ett lyckligt kapitel som skrevs av en kärleksfull poet, som inte räknar lycka i antal borttagna kilon. jag vill trassla in mig i ditt hår, krypa under din hud och kontrollera så ditt hjärta slår i takt med mitt. jag avslutar inte den här dikten med att jag älskar dig, det vet du redan att jag gör. jag avslutar det med att jag vill hoppa i vattenpölar med dig. bli blöt om fötterna och skratta ändå, precis som barn gör.
