Josefine Öström

skulle du rädda mig undan dödsängelns bud om du hade chansen, sträcka ut din hand och omsluta min lilla hand i din stora. ta mig i din famn och krama min kropp levande. skulle du torka mina tårar? skulle du se mig i ögonen, ge mig livslust och säga att allt skulle bli bra? skulle du ge mig luft i lungorna och mark under fötterna? skulle du ge mig livet tillbaka eller skulle du inse att du kunde få mitt blodomlopp att cirkulera genom att bara finnas där.  - för sent?

det är jobbigt att inte veta någonting, att gå i ovisshet och få gå med magont varje dag när man egentligen bara vill ha ett svar, på en så lätt fråga. magonten tar kol på mig, vet inte riktigt vad jag ska ta mig till och göra för att det ska släppa och försvinna, bli till fjärillar istället för knivar som trycks djupare in i magen på mig. hur länge ska jag behöva vänta, hur länge vill du att jag ska vänta på dig? på ditt svar? din osäkerhet gör mig bara mindre stark, jag är ledsen ...