ensam
ensam = att vara isolerad, övergiven och unik. vem vill vara så. ibland när
tankarna irrar runt som envisa flugor innanför ögongloberna vill man vara
ensam. ensam, men inte övergiven utan i fred med sina funderingar. (så länge
allt går enligt planerna kan man glädja sig och när det en dag brister
slipper man allas besvikna blickar och kan låtsas att allt bara var en fånig
dröm. en dröm som inte ens ville bli förverkligad).
när man har kommit på en bra idé och för ett ögonblick känner att man
"kanske inte är så dum i alla fall" vill man spinna vidare på sin idé ensam.
ensam, men inte övergiven utan känna den där känslan av att vara speciell,
av att vara unik. (att vara annorlunda var vanligtvis en tanke som fick dig
att rysa mer än vad naglarnas skärande ljud mot svarta tavlan fick).
egentligen är vi alla övergivna, i alla fall känns det som så. för även den
bästa människan viker från ens sida när smärtan och rädslan blir för
kvävande. även den som älskar dig över allt annat kommer att lämna dig en
dag, en dag är vi alla ensamma. så kanske är det bra att vänja sig vid
ensamheten så att dess närvaro sakta men säkert förenas med vår själ. Så att
vi en dag kan sukta efter känslan.
-
fast jag är inte ensam längre, inte just nu. tackdu.
