Josefine Öström

jag kan inte sluta tänka på dig.
jag är påverkad av nån slags tid.
måste skynda mig.
tiden måste räcka till.
men jag är så jävla lyckig att jag känt dig andas,
känt dina hjärtslag mot min hand.
ibland undrar jag om du tänker på mig,
och om du känner min närvaro, som jag känner din.
jag antar att sängen kommer vara tom inatt,
jag får låtsas att du ligger bakom mig,
forma täcket som att din arm vilar på mig.

du kan skriva ditt namn över hela min kropp.
låt dig förevigas i bläck mot orörd hud.


och kanske vill jag blunda inför det som komma skall,
det jag fruktar allra mest.
att falla igen, falla lika hårt som jag alltid gör.
det gör ont att falla till marken utan förvarning.
och jag är ömtålig och liten nu.


Jag kan endast önska att det blir jag som håller dig vid liv inatt.
Andas genom mig, låt mig bli den som pumpar ditt hjärta och får ditt blod i omlopp igen.

du fick mig att le och mina vener att pumpa blodet till max.
din röst fick mig att hoppas på någonting bättre, en förändring.
(jag kan höra änglarna i din röst.)
du fick mig redan från första gången att dyrka ditt underbara leende och ditt otroliga skratt.
hela du gör mig så himla skör.

när jag ser dig blir som ett barn igen, jag springer och leker av lycka.
jag skrattar för mig själv och gör pinsamma saker.
kärlek vid första ögonkastet?

livet är en labyrint, och jag tappade bort mig själv innan jag hann komma in